"Du har livliga barn", fick jag höra tidigare i sommar. Joråsåatte. Jag bläddrade genom bilderna från vår öluff och konstaterade att det knappt finns en bild där dessa pajaser inte flamsar, hoppar, klättrar eller hjular. Eller vad det nu är de hittar på. Ibland blir jag så trött att de inte bara kan stå stilla en minut. Jag skyller på att det beror på att de gått på utomhusförskola sedan de var tre år. En kväll tog jag med mig kameran och hoppades på lite fina bilder vid det lilla klostret på vår gata. Dumt av mig. Oj, här är storasyrran i trubbel när den lilla går till attack. Det hjulades som sagt... Och hoppades. Därav är tjejerna ständigt fulla med blåmärken. Att skaffa barn tätt är det värsta och bästa jag gjort i mitt liv. De här två är som ler och långhalm. När jag tittar på dem sovandes tätt ihopslingrade i samma säng på morgonen fylls jag av så mycket glädje och känslan av inget annat betyder något. Och jag ska inte klaga egentligen tänkte jag när jag läste Claras text om att ha sommarlov som småbarnsförälder. Jag önskar bara att jag hade varit lika klok som Clara när jag befann mig i den fasen. När jag tänker tillbaka på den perioden blir jag arg på hur jag försökte tillfredsställa alla runt omkring mig medan jag utplånade mig själv. Tänk om jag hade vetat då hur bra det skulle bli så småningom. Att ha barn som är fem och sex är helt underbart! De lägger sig så man får några timmar för sig själv på kvällen, och sover längre än jag på morgonen numera. Bara en sån sak. Dessutom är det så KUL att upptäcka världen tillsammans med dem. Jag lär mig nya saker varje dag genom dem. De är fyllda med spännande tankar och skratt som de sprider omkring sig. Ganska snabbt glömmer man hur det var som småbarnsförälder och tar den här tiden för givet. Att det alltid kommer att vara så här. Men när jag läste om hur det är att vara tonårsförälder slog det mig att jag borde vara mer tacksam för livet med mina tjejer här och nu. Att de är lite busiga kanske inte är hela världen.
