Jag har äntligen skaffat en Doktor Westerlund; ni vet den där doftpelagonen som är så vanlig på bilder i bloggsammanhang. Mina gröna fingrar är jag hyfsat nöjd med, men den här växten vet jag inte riktigt vad planen är med. Som finast tycker jag den är när den är lite ranglig och spretig. Men jag antar att den ska skötas på ett speciellt sätt för att må så bra som möjligt och växa sig större. Ni får gärna tipsa. Jag friserade min lite i morse och plockade några sticklingar i alla fall. Via Trendensers söndagssvep som jag nyss läste hittade jag till ett inlägg om så kallade "klickraketer" på facebook-sidan tillhörande ett av inredningsmagasinen hos Martinreda. Alltså dessa ibland märkliga rubriker som man tillämpar för att locka läsare. Jag snuddade vid detta i min krönika om det nya drömmiga bloggspråket förra veckan. I veckan såg jag denna rubrik på just nämnda sida: "Det drömmigaste drömhemmet vi sett". Ska man skratta eller gråta över denna rubrik? Snacka om redundans. Det är alltid tråkigt att vara språkpolis, men det här är en trist utveckling och bra att fler reagerar! Till syvende och sist är det skillnad mellan att vara en privat bloggare som själv väljer sitt språk eller publicera artiklar för ett magasin med en stor koncern i ryggen. Då tycker jag vi har rätt att ställa högre krav på kvalitet. Bloggarnas drömspråk kan inte sätta tonen för ett professionellt magasin. Det är att underskatta läsarna. Nu kanske ni tycker jag hoppar från ett ämne till ett annat, men tyvärr ser jag detta fenomen breda ut sig på ett större plan i vårt samhälle också. Nämligen i skolan. Trots att jag själv är bloggare har jag svårt att se poängen med att skolan numera premierar lärare i lönesättningen som arbetar med bloggar i sin undervisning, och även i läromedlen är detta ett inslag i svenskämnet. Ur ett språkligt perspektiv har jag svårt att förstå vad det är eleverna ska lära sig; att skriva på talspråk eller? För tyvärr är det detta jag ser, både i lärare och elevers texter. Innan jag loggar ut måste jag måste tipsa om en mycket tänkvärd krönika om skolan och bloggande. Jag vill inte att skolan fostrar mina barn till gillajunkies eller hänger ut deras texter som ett obligatoriskt inslag i undervisningen. Jag älskar att driva denna blogg och att läsa andras bloggar, men att blogga är något som måste komma frivilligt från individen. En bra blogg byggs utifrån en passion för vad det än må vara. Eller tänker man att barn ska utbildas till bloggare? Nä, nu ska jag inte bli politisk här. Jag har nog helt enkelt sett för många avsnitt av House of Cards i helgen. Dags att samla ihop mig inför dagens händelse, det är nämligen inte bara min Doktor Westerlund som ska bli friserad idag.
