Om den perfekta granen Jag är en julgransfascist, i rakt nedstigande led. När jag var liten gick pappa alltid ut i skogen för att hugga sin egen gran, och det var ständigt massa drama runt denna procedur. Ibland kom han hem utan och svor för det var ingen som dög. Han kunde gå i timmar i djupsnö efter den perfekta granen. När den väl hade bärgats fortsatte det ändå, för alltid visade det sig att det var det någon sida av granen som det var något fel på; det vreds och vändes och pynt och glitter fick försöka dölja skavankerna. När jag sedermera fick en egen liten familj upprepades denna procedur. Fast nu inne i stan. Självklart ville jag ha en stor pampig gran när vi hade högt i tak. I snö, regn och snålblåst drog vi under åren runt mellan granförsäljarna på gatorna i jakten på den perfekta granen. Det som alltid började som en härligt lite romantiskt äventyr slutade ofta med sura föräldrar och trötta gnälliga barn. Cirka sjuhundra spänn fattigare kom vi hem en gran som fick duga. För givetvis hittade vi aldrig någon schysst gran då vi var ute i sista minutern. I vår familj var det nämligen tradition att ta in granen enbart ett par dagar före julafton, då man även julpyntade hemmet. Till advent skulle det bara vara adventsstakar och stjärnor. Och ibland fick vi barn en liten adventsgran. Allt annat var smaklöst. Och på den vägen är det. Men igår efter att ha spenderat några timmar i en idrottshall i förorten då min ena dotter hade klubbmästerskap i gymnastik hände något oväntat. När vi skulle skiljas åt för dagen utspelades följande konversation mellan mig och en av papporna till barnen som också bor i närheten av oss inne stan: – Jag tänkte dra till Bauhaus och plocka en gran när vi ändå är här ute. Ska jag ta en till er också? De kostar tvåhundra spänn. Innan jag ens hann tänka hörde jag mig själv svara: – Ja, ett sånt erbjudande kan man ju inte tacka nej till. Väl hemma igen kände jag mig skräckblandat förtjust över mitt impulsiva beslut. En osedd julgran från ett byggvaruhus, en månad före jul!? Det är ju som att fuska på ett rätt tarvligt sätt. Det är ju inte så det ska gå till. Vad är det som händer med mig? En stund senare tutade det nere på gatan och jag sprang ner för att hämta granen. Det visade sig att eftersom det var ”Black Friday” var granarna på halva priset. Hundra spänn för en gran alltså. Smått road tog jag loss nätet runt granen när jag fått in den i lägenheten, och mina förväntningar var ju inte på topp om man säger så. Men det var en rätt fin mörkgrön liten gran jag fått levererad. Inte nog med det, trots att jag alltid haft granen i vardagsrummet bestämde jag mig för att den i år skulle stå i köket, då den annars skulle bråka med det stora fikonträdet och palmen. Här sitter jag nu denna första advent, utan att i princip ha rört ett finger, med en söt liten julgran i köket. Traditionen har brutits, och det känns visserligen som jag fuskat lite. Men den allra starkaste känslan är ändå att traditioner egentligen inte betyder något. Istället är jag så glad över de hjälpsamma och fina människorna som finns omkring mig. Och barnens glädje över granen. Det betyder allt. Ulrika Randel Här i Stockholm hade vi en alldeles magisk första advent med snöflingor som seglade ner över stan. Glad advent!
