Om utrensningens svåra konst En dag när jag hämtar barnen på fritids ser jag en lapp där personalen vädjar om nya utklädningskläder om det skulle vara så att vi föräldrar har planer på att rensa hemma. De vill också gärna ha annat som de kan använda att pyssla med. Nu är det dags, tänker jag. Jag som i åratal sparat inredningstidningar, flyttat med dem när jag bytt adress och vårdat dem ömt. Nu ska de ut. Jag känner mig inte alls nostalgisk, utan jag är verkligen färdig med det där i livet. Hamstrandet. Det äcklar mig. Genom en rad händelser i mitt privatliv har jag på senare tid omvärderat allt. Jag har helt enkelt gått vidare in en ny fas där materiella ting är underordnade. Jag vill ha få, men väl utvalda saker i mitt hem. Ut med allt junk och köpstopp på auktionssajter såvida det inte är något jag länge planerat att införskaffa. Inga impulsköp. Alls. Hemmet ska vara lättstädat med rena ytor så det går fort att svepa runt med dammsugaren och dammtrasan. Jag är så trött på att lyfta och flytta saker när jag städar. Framför allt vill jag ägna livet åt annat än att plocka och piffa hemma. Hellre vill jag lägga tiden och pengarna på upplevelser och att vara i nuet med mina barn. Mina växter är dock något som ger mig energi i hemmet. Att vattna och vårda dem vill jag inte prioritera bort. Och de växer så det knakar. När de alla börjar bli över en meter höga uppstår nya problem. De är för höga för att stå på byråer eller bord, och jag inte ha massa växter efter golvet som förstör parketten. En inre dialog sätter igång. Piedestaler är ju inne. Men jag vill ju inte ha fler saker. Fast kika lite skadar ju inte. Jag kilar in på en auktionssajt. Sedan går det fort. Jag ska bara lägga ett bud, men det blir ett till, och ett till, och ett till. Sedan får jag ett mejl där det står att jag vunnit budgivningen. Å nej, tänker jag. Ännu mer irriterad blir jag när jag ser slutkostnaden med alla avgifter och provisioner. Min dumma gås. Jag har gjort det igen. Jag hämtar ut min nya piedestal på auktionshuset och vet inte riktigt vad jag tycker om den. Det är ju egentligen inget fel på den; det är bara det att jag har slutat med sånt här. Jag vill ju göra mig av med saker, inte skaffa nya. När jag kommer hem uppstår frågan var den ska placeras. Det hade jag ju inte hunnit tänka igenom. I vardagsrummet har jag ju redan en stor palm och en fiolfikus så det blir alldeles för mycket djungel där. Då återstår sovrummet. In i hörnet vid fönstret. Jag inser att det inte ser klokt ut. Ännu en gammal pinal i mitt redan överbelamrade sovrum. Om piedestalen ska in, måste något annat ut. Det får bli nattduksbordet. Jag hade ju ändå redan planer på att köpa ett nytt modernare. Sagt och gjort. Men vad ska jag då ställa sänglampan på? Det får bli en provisoriskt lösning. Jag har ju mina tidningar. Nu sitter jag alltså här med ett sängbord mindre, men med en ny piedestal och alla gamla inredningstidningar, som skulle ut, i travar vid sängen. Vad hände med utrensningen? Vad hände med min filosofi; en sak in två saker ut? Och snacka om att dammråttorna kommer att frodas bland magasinen. Näe, jag lever nog snarare efter devisen ett steg framåt och två steg bakåt. Men i morgon är det måndag. Då börjar jag om med mitt nya liv. Ulrika Randel Ähum, lättstädad minimalistisk liten hörna... Eller inte.
