Om att utvecklas tillsammans med sina läsare Det kom ett mejl. Det började så här: ”Jag läser din blogg sedan två år och inspireras så mycket av den. Jag minns inte ens hur många gånger något nytt inlägg av dig fått mitt hjärta att slå hårdare Jag tycker att din blogg även har utvecklat mig och min stil, så tack så mycket för det! Som bloggare får man ju den här typen av respons och det är givetvis alltid uppskattat. Men den här gången slutade det inte där, utan fortsatte: ”Den senaste söndagskrönikan som du skrev påverkade mig på många sätt. Jag (och jag tror att alla av oss) hamnar i situationer då vi ’have lack of motivation’ för det vi gör. Jag har ett master-diplom i europeiska integrationer och jag arbetade i fyra år med fokus på utrikespolitik. Jag tyckte om mitt jobb, men efter fyra år kände jag att livet är för kort för att inte sprida mina vingar och uttrycka hela min potential. För fem månader sedan började jag göra en business strategy för min dröm. Min pappa har en fabrik i Bosnien och jobbar nämligen som möbelhantverkare och jag tänkte att det skulle vara roligt att börja designa och producera handgjorda möbler i pulverlackerad stål, mässing och carrara med honom och hans ’team’.” Här någonstans började jag undra vad jag nu hade med detta att göra. Men det fick genast svar på: ”Du kanske undrar varför jag skriver det här till dig och hur det relaterar till din senaste söndagskrönika. Först blev jag tacksam och förvånad på samma gång för att du var så ärlig i din krönika. Och sen tänkte jag att detta 'mood' du är i betyder att du behöver kliva upp ett högre steg i din karriär.” Självklart tänkte jag att jag måste skriva ett trevligt svar tillbaka till en läsare som tagit sig tid att skriva ett så långt och fint mejl, men att jag ville sätta mig ner och göra det ordentligt när jag hade tid. Men ni vet hur det blir när man inte gör saker på en gång; de blir inte av. Alls. I samband med detta mejl kunde jag inte låta bli att reflektera över relationen som skapas mellan bloggare och trogna läsare. Att läsarna kan känna av och läsa mellan raderna. Jag tycker det är både läskigt och ganska underbart på samma gång. Det blir någon slags växelverkan, vi utvecklas tillsammans. Läsaren avslutade sitt mejl med att fråga: ”Vad tycker du om allt det här som jag skrev? Ger det dig 'food for thought'? Jag hoppas att jag kunde hjälpa lite och ge tillbaka för alla de stunder du gjort så trivsamma och vackra i mitt liv 'while reading your blog’." Och visst hade den här läsaren rätt i sin iakttagelse. Jag har på senare tid känt att jag vill vidare och förnya mig. Att en läsare skriver till mig och sätter ord på mina känslor var väl det sista tecknet på att det är dags. För vet ni, bloggtorkan är över och jag känner mig full av energi och kreativitet. Jag vet att det är nån månad kvar på året, men jag är redan inne i 2016 mentalt. Förändringarnas tid är nu! Av: Ulrika Randel
