Om ljusets betydelse Jag hade länge sett fram emot att vila upp mig under påsken. Det behövdes. Men ett par dagar före skärtorsdagen knackade det på dörren och där stod hantverkare och ville in. Just det, fönsterbytet. Det hade jag naturligtvis förträngt. De började måla och skrapa, och över påskhelgen lämnade de massor av verktyg och maskiner i mitt vardagsrum. Men det skulle bli värre. Veckan efter lyfte de av de yttre fönstren och istället satte de på ”tälten”, det vill säga plastskydd som man inte kan se ut igenom och som tar bort ljuset. Sedan var det dags för väntandet. Vi fick inget besked om när det skulle vara klart. Lagom till Valborg fick jag nog och kontaktade arbetsledaren som förklarade att det hade blivit fördröjt på grund av att de fått byta ut personal och dessutom hade våra fönster varit i så dåligt skick att de krävt mer arbete än beräknat. Jag förklarade att jag ändå ville ha en tydlig arbetsgång och han lovade att skriva upp på planeringen som de hängt på min dörr när de skulle in i mitt hem nästa gång. Istället för att ständigt vara helt ovetandes började nu nästa fas, då ett nytt datum och ”målning” skrevs upp på planeringen varje dag. Trots det kunde jag varje dag känna att ingen varit in i mitt hem, då det inte luktade färg och jag testade att ställa saker i fönstret som stod kvar orörda. Jag menar, i hur många veckor kan man måla fyra fönster? De bluffade ju bara. Här började jag gå in i en lättare depression. Det var jag inte ensam om. Grannen som var föräldraledig med tredje barnet, stod inte ut längre och packade ihop hela familjen och drog till Berlin på en långweekend. 5-åringen kom tillbaka och berättade att deras hotell hade haft ”pooool”. Då var jag nära att omedelbart lämna landet jag också. Jag började reflektera mycket över ljusets betydelse och kom fram till att jag nog är mer beroende av det än vad jag förstått. Det är ju alltid i november och december som jag tappar lusten till träning. Inget nytt för oss nordbor, men ändå något jag kände att jag måste motarbeta mer aktivt nästa vinter. Därför gjorde jag slag i saken och bokade en resa i december. Jag tänkte nämligen inte bli låg igen på grund av mörker under de närmaste åren. Plan B är ytterligare en resa i februari. Jag ska slå tillbaka. Men i nuläget var det bara att gilla läget. Medan alla andra inredningsbloggare i takt med våren och ljusets inträde började bjuda på bilder från sina hem med underbara snittblommor, började mitt hem att förfalla totalt. Det kändes meningslöst att städa då man varken såg dammråttorna eller resultatet efter en städning. Att gå ut och äta började bli en daglig vana då det kändes trist att äta i något som upplevdes som en knarkarkvart i en källare, medan solen lyste på uteserveringarna som hunnit öppna för säsongen. Så på morgonen i torsdags när jag kom ut genom porten stod där äntligen en stor lastbil och våra fönster höll på att lastas av. Snabb som en reptil var jag framme hos en kille och försökte flirta mig till att de skulle börja med just mina fönster. Han väste något på osammanhängande svenska, och jag insåg att jag hade misslyckats totalt med min intention. Under dagen satt jag och önskade att tälten skulle vara borta när jag kom hem. Arbetsdagen spenderade jag med redaktionsmöte hemma hos Amelia Widell i hennes fantastiska hem. Jag kom på mig själv att önska att jag också bodde i en mysig våning i innerstan. Vilket jag ju gör. Men det hade jag lyckats glömma bort vid det laget. Jag promenerade hem från Söder och när jag kom upp på höjden vid Tegnérlunden såg jag dem på håll där de fortfarande stack ut på burspråket. Tälten. De var kvar. Arbetet hade inte påbörjats utan allt som hänt under dagen var alltså att fönstren hade levererats. Under fredagen kände jag paniken inom mig, och tälten måste bort före helgen! Inte en helg till; jag fixade det bara inte! Eftersom de började att arbeta på min lägenhet borde de också börja återmonteringen hos mig. Det hade jag ju också ringt och poängterat för arbetsledaren. Så det borde vara lugnt. Men när jag svänger in på min gata på fredag eftermiddag möts jag av en underlig syn. Hela min lägenhet är naturligtvis fortfarande inplastad; däremot är tälten borta lite här och där på byggnaden. Märkligast är att den lägenhet som blev inplastad allra sist, långt efter min, har nya fina fönster på plats. Jag börjar förstå att jag inte är den enda som är desperat efter ljus i huset och att andra har bättre övertalningsförmåga. I trapphuset möter jag arbetsledaren och undrar hur det kunde bli så här. De har precis börjat med lägenheten under min, även den plastades in långt efter min, och jag frågar om de kommer att hinna komma upp till mig idag. Klockan är då närmare fem, och han mumlar att det bor en pilot här som måste sova(!?). Men kanske hinner vi, säger han när han se minen i mitt ansikte. Jag svarar att jag är tacksam om jag åtminstone kan få ett fönster uppsatt före helgen i alla fall. Genom fredagsmyset med barnen går jag med jämna mellanrum och ser ut genom titthålet. Deras verktyg står fortfarande kvar utanför min dörr. Efter nån timme är verktygen plötsligt borta och jag smyger ut barfota och går ner våning efter våning. De har gjort helg. Jag är fortfarande inplastad. Snacka om att ha dragit nitlotten. Ulrika Randel Gissa vilka som blev avplastade (nytt ord i min vokabulär) först... Jo, jävlarna som inte ens var inplastade när jag tog den här bilden. Och då hade jag lidit länge redan!
