Om att få ett återfall Plötsligt står jag där. Fem i elva på en lördagsmorgon. Bredvid står ett fyrtiotalistpar; hon lång smal och tjusig och han korpulent i välstruken skjorta. Jag funderar för ett ögonblick över hur det skulle kännas att ha en ”partner in crime” i denna business. Hur de förberedde sig där hemma för dagens aktivitet. En man kommer springande över gatan, klockan har nämligen slagit elva, och äntligen låser han upp dörren. Jag känner pulsen öka och när jag ser ut över havet av gamla pinaler framför mig börjar endorfinerna pumpa ut i kroppen och en välbekant lyckokänsla svämmar genom mig. Till en början irrar jag runt eftersom jag inte kan bestämma mig för var jag ska starta, men fattar sedan ett beslut då detta måste skötas metodiskt om jag inte ska missa något. Ett rätt fult och klumpigt orangemålat skåp fångar min uppmärksamhet. Verkligen inget av värde, men skulle kunna bli en bra bokhylla till barnrummet med lite färg och kärlek. Bra mått. Och säkert ingen annan som vill ha det. Åttahundra i utrop, men jag vittrar läge för fynd. En tamburmajor står och lockar på mig i ett hörn. Visserligen vitmålad, och de är ju snyggast i trä, men även den skulle kunna bli snygg med lite ny färg. Grått kanske. Den vill nog heller ingen annan ha. Utrop sexhundra. Men var skulle jag placera den? Vore ju praktisk till barnens kläder, men skulle jag inte bli superirriterad på att mötas av den i hallen fullproppad med kläder. Skulle jag stå ut med den i sovrummet där jag vill ha det vilsamt? Hmm. Värd att hålla koll på dock. En servis med danska moccakoppar som skulle passa så fint ihop med mitt övriga porslin från Musselmalet fingrar jag lite på därefter. Mina tjejer skulle älska de små gulliga kopparna. Åttahundra i utrop även där. Jag tar ett foto för att inte glömma bort dem. Något till balkongen kanske man skulle kunna hitta här? Så man slipper ha samma inredning från Ikea som alla andra. Mycket riktigt; där står ett par perfekta blomlådor i koppar från tidigt 1900-tal. Väldigt trasiga, men det får man räkna med när de är hundra år gamla. Utrop femhundra. Så fortsätter det. Det blir allt mer udda grejer. Jag förälskar mig i ett par fiskpannor (!?) i gjutjärn. Fina som dekoration på landet. Bara fyrahundra i utrop. Självklart går jag igenom all konst. Bläddrar i litografier. Stirrar i taket efter någon rolig takkrona. Jag känner mig så hemma i denna miljö och det är tryggt och skönt. Jag glömmer tid och rum. När jag styr cykeln hemåt tänker jag att det var väldigt länge sedan jag var ute på auktionssidorna på nätet. Jag borde nog kika runt där också. Inte för att jag egentligen är på jakt efter något speciellt. Näe, just det. Innan jag sätter mig med datorn är jag tyvärr tvungen att ta en runda med dammsugaren. Det tar inte lång tid innan jag är irriterad på allt som jag måste flytta på och lyfta upp när jag brummar fram i hemmet. Plötsligt inser jag vad som håller på att hända. Jag har ett återfall. Auktionssajter har jag ju fattat ett medvetet beslut att lägga av med. Jag vill inte ha fler prylar, jag vill ha färre! Mitt motto är ju att hellre spara till något jag verkligen vill ha, nyproducerat eller vintage, men det ska vara ett planerat inköp. Bara grejerna jag rabblade upp skulle kosta över tretusen spänn. Många bäckar små. Jag bestämmer mig för att inte gå ut på nätet utan istället ta en långpromenad ute i det fina vädret. Faran är avvärjd för denna gång. Mitt namn är Ulrika och jag är nätauktionsberoende. Ulrika Randel Fiskpannor. Bra att ha!? Trasiga blomlådor. Tja, ingen har likadana i alla fall...
