Om att vara en hemmashoppare I hemma-hos-reportagen står det alltid att människorna som bor där samlat sin inredning från resor de gjort världen över. Det låter ju väldigt bra. Därför blev jag lite störd när jag läste följande om mig själv i en bildtext ur ett reportage från just mitt hem: ”Trots de många resorna till världens alla hörn, köps de flesta inredningsaccessoarer på hemmaplan”. Men vänta nu, hur blev det så här om mig? Precis tvärtemot. Men uppenbarligen har jag ju sagt detta. Och när jag börjar tänka efter så ligger det någonting i det. Jag är ju en före detta globetrotter, och efter att ha köpt en glittrig tunika, för säkert inga pengar alls, för mycket i Thailand bestämde jag mig faktiskt för att lägga ner shoppingen utomlands. Att aktivt välja ett plagg av svensk design med bra passform och kvalitet är mer min melodi än att fylla garderoben med impulsiva fynd som förvisso är jättefina en kväll i just Thailand, men som får en att känna sig som ett julornament en grå dag i december här hemma. Likaså kan det ju verka som en jättebra idé att fläta håret a la Bo Derek när man sitter med en caipirinha i handen och en fräsch bränna på kroppen i solnedgången på en strandbar i Västindien. Det kan faktiskt vara helt rätt just då. Dock mindre lyckat när man kommer hem och går ner på Stureplan. Killar verkar ju också gilla att hänga på sig något lädersnöre med tillhörande hänge runt halsen på semestern, men dessa halsband kan, och bör, med fördel tas av när kärran slår i backen på Arlanda. För att inte tala om alla surfiga bohemchica smycken man samlat på sig under åren på resande fot, som nu ligger hoptrasslade i botten av någon låda och skräpar. Hellre sparar jag ihop till ett armband som kommer i en orange box, som jag sedan använder år efter år. Det är min filosofi. När det gäller kläder och frisyrer har jag alltså bestämt mig. Inredning däremot är en helt annan historia. Visst kan man utomlands fynda unika detaljer som verkligen kommer till sin rätt i våra skandinaviska stilrena hem. Ett par etnochica tofflor från Baku står placerade som ett stilleben vid min säng, och alldeles extra glad är jag över tre korgfat som jag köpte efter vägen i Drakensbergen i Sydafrika. Knappt en hundring gav jag för alla tre till några ”locals”, och hittade dem sedan på nk för åttahundra kronor styck. Galet. Jag och min väninna lekte faktiskt med tanken att någon skulle utmana oss genom att ge oss en fast summa pengar att handplocka inredningsprodukter för i Marrakechs basarer, och sedan fylla en snygg butikslokal i Stockholm med våra inköp. Vilket drömprojekt. För när man ser hur inredningsföretagen säljer marockansk keramik dyrt här hemma som man hittar billigt på marknaden i Marrakech blir man lite förundrad, rent utav. Den enda skillnaden man kan skönja är att de tryckt sitt bolagsnamn under faten och kopparna. För att inte tala om de heta marockanska mattorna som säljs till överpriser här hemma. Jag menar, bor det inte en bargain-hunter i oss alla? Så jag är absolut inte enbart en hemmashoppare, men det jag lärt mig av livet är att trendkänsliga personer på vift bör se upp så att de inte kommer hem med en resväska full av vackra saker som inte passar ens stil på hemmaplan. Inte en helt enkel uppgift, då den kräver att man djupandas i vissa situationer (läs marknader) och ständigt konfererar med magkänslan, som faktiskt också tappar kompassen ibland. Och då snurrar det. Väl hemma med noga utvalda objekt finns det inget bättre, då de fyller en funktion som inget man köper här hemma kan. Nämligen att minna om platser som man kanske aldrig får uppleva igen. Ulrika Randel Små skatter från medinan i Marrakech; vackra bokmärken med "tassels" för en femma styck och en mini-Beni som ligger varm och gosig vid sidan av min säng.
