Om träningens våndor Jag ligger här i sängen denna söndagsmorgon och tänker att jag borde kliva upp och ta på mig löpskorna och dra en runda. Tankar som att det är inte kört än, säsongen har precis börjat och jag kan vara i form till sommaren om jag tar tag i det nu, maler i mitt huvud. Dessutom har jag ju ett lopp inbokat redan nu i slutet av april, då jag tydligen ska ta mig ett par varv runt Djurgården. Hur ska det gå? Jag tänker att det känns deppigt att få en ny bottennotering, eller så kan jag välja att se det som en ”kick off” på säsongen, och att det kan bara bli bättre efter det. För ganska precis ett år sedan var jag i mitt livs mest bedrövliga form efter småbarnsåren, och en alldeles för stressig livsstil. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men redan till sommaren hade jag kommit igång och anmälde mig till det ena loppet efter det andra. Jag började med Midnattsloppet där mitt mål var sub 50, och det gick som en dans. Efter det var det dags för mitt första långlopp, en halvmara. Trots att jag bara testade att springa två mil två gånger inför loppet, gick jag i mål på 1,52, det vill säga med ett snitttempo på 5,20 per kilometer vilket var min målsättning. Till Topploppet i september hade jag som mål att gå under 24 minuter på fem kilometer och klarade det med cirka 30 sekunders marginal. Jag kände mig i toppform. Efter det kom de. Motgångarna. Jag fick ont i foten. Tvingades avboka både Hässelbyloppet, snabbaste milloppet där jag hade tänkt att slå nytt personligt rekord, och mitt livs lopp – New York Marathon i november. Vilken besvikelse. Ortopeden konstaterade att mina fötter, efter ett tidigare liv i klackar, inte är skapta för långdistanslopp och att jag i värsta fall utvecklat något som heter Morton’s syndrom. Jag gick hem från ortopeden med nya inlägg i löpdojjorna. Vila från löpning kändes som en bra idé också. Sen slog vintermörkret ner mig med full kraft. Ja, då hände det som jag lovat mig själv aldrig skulle hända igen. Efter juluppehållet kom jag inte igång igen. I veckan träffade jag min coach som tydligt markerade att jag måste komma igång med träningen. När jag blir stressad sätter det sig på min andning och det enda som hjälper är träning. Som hon krasst konstaterade, ”det är träningen som håller dig uppe när du är pressad”. Det vet jag ju redan. Den är en del av mig och när den inte flyter så fungerar jag inte optimalt. Det fanns en tid då träning handlade om att se bra ut för mig. Den tiden är förbi, numera handlar det om att må bra. Allt annat är bonuseffekter. Jag gick hem och klickade hem nya skor från Tyskland. Ibland måste man ta till yttre faktorer för att få igång inspirationen till träningen. Om skorna hann komma till helgen så var jag ju tvungen att köra igång då. Det gjorde de inte. På mitt nattduksbord ligger sen förra sommaren boken ”Born to Run – jakten på löpningens själ”, en klassiker i löpsammanhang. Kanske om jag äntligen kom igång med den, skulle jag inspireras till att ge mig ut i spåret. 1 april känns ju också som ett bättre datum att börja träna, än 30 mars. Ni hör ju själva!? Nu kom jag just på att att det blev sommartid i natt, och att jag därmed tappade en timme till löpningen. Alltså är jag ursäktad. Eller? Dessutom spöregnar det i Stockholm just nu. Och hade jag nu inte legat kvar i sängen och skrivit den här krönikan, hade jag ju varit klar med löprundan nu. Om jag bara hade just gjort det. Ulrika Randel Har ni kommit igång med vårträningen? Dags att förnya nyårslöftet kanske?
