Om att pracka på kommande generationer sin stil En gång för länge sedan läste jag i ett inredningsreportage om ett par föräldrar som investerat i snöbyråer till sina små barn, för att dessa sedan skulle följa barnen genom resten av livet. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var en så fin idé. Tänk vad glad man själv skulle ha varit om man hade haft en snöbyrå med sig till studentrummet när man flyttade hemifrån. Det har nu blivit dags för min sexåring att börja skolan i höst. Jag tänker verkligen göra en stor affär av det hela. Halva augusti kommer att ägnas åt att köpa pennor, sudd, penntroll och fina anteckningsböcker. Hon är vetgirig som få, och lärde sig på egen hand att läsa och skriva redan som femåring. En riktig skolflicka. Hittills har mina tjejer delat rum och det tredje sovrummet har istället används som kontor. Men jag tänker att lagom till skolstarten ska min stora tjej få eget rum. På plats finns redan ett skrivbord. Samma skrivbord som jag hade i mitt flickrum som barn. Min tjej ska få inreda och göra fint i sitt nya rum i höst, och även den processen kommer att vara väldigt märkvärdig. Och häromdagen slog det mig. Den perfekta skrivbordsstolen till min tjej vore såklart den rosa jubileumsutgåvan av Sjuan. En klassiker att älska och ta med sig när hon flyttar hemifrån. Från 2015, året då hon började skolan. Lite som tanken med snöbyråerna alltså. Sen kom jag att tänka på när jag själv någon gång i tonåren upptäckte att en del av mina vänner hade så kallade brudkistor fyllda med fint porslin och vackra hemvävda dukar. Eftersom jag tidigt var intresserad av inredning rusade jag arg som ett bi hem till min mamma och frågade varför jag inte hade en brudkista. Till svar fick jag att brudkistor är det fånigaste som finns. Min mamma menade att om jag började spara på något när jag är sexton, kommer jag ändå inte vilja ha det när jag blir äldre, då jag kommer att ha ändrat stil flera gånger om innan det är dags att packa upp brudkistan. Jag lyssnade absolut inte på det rådet, utan brådmogen som jag var i slutet av tonåren, såg jag till att fixa en gammal kista och började spara på en porslinsserie med rosa blommor. Ähum. Den står i mina föräldrars källare ouppackad än i dag, med porslin och allt. En av mina barndomskompisars mamma är väldigt stilsäker (enligt min smak) och har vackra antikviteter sparade. När hon skulle flytta till ett mindre boende kom en del av dessa möbler i min väninnas ägo. Det var bara det att hon hade en helt annan stil, då hon var väldigt retro och mammans gamla möbler såldes snabbt av på auktion. Istället inhandlades nya prylar på loppis. Det var så sorgligt att jag till och med köpte några av pinalerna, då jag inte ville att hennes mammas älskade antikviteter skulle hamna hos någon främling. En annan intressant aspekt att ha i åtanke när man sparar prylar till kommande generationer är att smaken visst brukar hoppa en generation. Många sparar ju sin bröllopsklänningar till sina barn, men det är tydligen ganska ovanligt att man gillar sin mammas klänning, läste jag i en tidning. Däremot kan mormor eller farmors coola klänning locka den blivande bruden desto mer. Lite som när man väljer namn till sina barn. Ja, ni förstår kanske att jag tvekar inför stolköpet när jag tänker tillbaka på dessa anekdoter. Min fantastiska idé om den rosa klassikern som skulle följa min äldsta dotter genom livet kanske inte skulle uppskattas av just henne. Men jag tror jag tar chansen. I värsta fall blir den kvar här hos mig, när hon flyger ur boet. Det kan jag leva med. Och kanske kan den vara nåt för barnbarnen. Ulrika Randel Hur tänker ni? Ska man investera i designklassiker (eller antikviteter) till sina barns framtida boende?
