Om att försöka förstå den sanna hipstern Jag har en kompis som heter Rikard. Han har skägg, hornbågade svarta glasögon, vintagekläder och går i specialimporterade kängor av nåt märke man aldrig hört talas om. På handen har han tatuerat en kom-ihåg-lapp och på magen har han en stor gädda. Han är grafisk formgivare och på fritiden hänger han ofta i en bar på Hornstull och dricker ölsorter som bara serveras i just den baren. Ja ni fattar. Han är en hipster. För ett tag sedan dök han upp och sa att han hade något till mig. Och sen tryckte han en bok i mina händer. The Hipster Handbook. Jaha, jag fattade poängen. Han hade tröttnat på hur jag kallade honom hipstern och missbrukade begreppet i allmänhet. Jag tackade för boken och lovade att sätta mig in i vem hipstern egentligen är. ”Jag kanske kan skriva en krönika om hipstern”, föreslog jag glatt. ”Ja, bara du inte fortsätter att sprida den felaktiga bilden av hipstern som media gör”, svarade han dystert. Ingen press alls, alltså. Här sitter jag nu och försöker greppa denna utmanande uppgift. Jag läser i hipsterhandboken att uttrycket hipster uppstod i jazzkretsar på 40-talet i New York. Det kommer av ”hep” eller ”hepcat” som beskriver någon ”som fattar vad det handlar om”. Hipstern av idag anser sig visst också före gemene man veta vad som är inne eller inte. I en artikel på nätet står att läsa att ”dagens hipster kallar inte sig själv för hipster, utan ser sig som alldeles för speciell och unik för att tillhöra en grupp”. Även i hipsterhandboken står det ”all hipsters choose a personal style for themselves that helps them stand apart from the masses”. Ähum. Vilka är då dessa unga män i skägg och hornbågade glasögon som springer runt på Söder? Är det någon form av hipster-wannabes? Ju mer jag läser på, desto mer förvirrad blir jag. I hipsterhandboken kan jag läsa att ”why so many hipsters tend to look like each other is subject for another discussion”. För det är ju precis här jag inte får ihop det hela. Och den frågan besvaras alltså inte i handboken. Vidare läser jag i kvällstidningarnas reportage, alltså dem som min vän förkastade, att ”hipstern är ute” liksom helskägget och de upprullade jeansen. Hipstern har blivit ett skällsord och många förknippar det med ytlighet och skojar nedlåtande om hipstern. Någon som ser ut som alla andra och hoppar på trender direkt. Alltså motsatsen till hipsterns sanna essens, om jag tolkat det hela rätt. Det står i kvällspressen att den nya hipsterstilen numera istället är ”normcore”. Man ska ha tydliga politiska åsikter och visa att man inte bryr sig om ytan genom att ha kläder som manifesterar det. Helst ska man klä sig som en amerikansk pappa och bära formlösa jeans och chinos. Tänk Jerry Seinfeld. Efter att ha läst The Hipster Handbook och diverse artiklar på nätet är jag alltså inte mycket klokare. Annat än att vara en hipster helt enkelt är ”a state of mind”. Och att de som klagar på hipstern alltså är folk som inte fattar eller kan hänga med och är avundsjuka på dem som gör det. Jag får också en länk skickad till mig från min kompis Rikard med orden; ”Om du inte redan har läst den här texten så den ett hett tips”. Jag klickar för att läsa och följande mening fastnar hos mig: ”The true irony here is that many of the detractors of hipster culture are in fact unknowingly following a path that hipsters have carved out years before them”. Så kanske går jag just nu i den sanna hipsterns fotspår, utan att veta det. Eller vem hen är. Ulrika Randel Trendstefan slängde sig även han vitt och brett med begreppet hipster på sin trendföreläsing 2015 och menade att hipsterns senaste kärlek är prylar med naiva marina motiv. Marint Naivt kallade Trendstefan en av 2015 års fem stora trender. Och inne på Grandpa på Söder, där jag kikade in häromdagen, finns en uppsjö av produkter med just sådana motiv, bland annat dessa från By Mutti. Och vintage-tavlorna med motiv från sjön börjar breda ut sig i hemmen. Här hemma hos vår egen Tant Johanna. Klickar ni här hittar ni länken som min kompis Rikard tipsade om.
