Om att hitta den rätta Vi befinner oss inne hos en matthandlare i medinan i Marrakech. Matta efter matta rullas ut framför oss på golvet. Vi är två kräsna mattköpare som vet precis vad vi vill ha. Azilal, Boucherouite och Beni Ourain är vi på jakt efter. Varje gång en ny matta demonstreras tittar mattförsäljaren förväntansfullt på oss som dock skakar på huvudet och grimaserar missnöjt. Han skickar upp en springpojke på lagret efter fler mattor när det börjar ta slut i högarna i butiken. Det börjar bli lite jobbig stämning eftersom ingen riktigt är vad vi tänkt att vi skulle hitta här i mattornas mekka. Innan jag åkte hemifrån mätte jag upp varje tänkbar yta där jag skulle kunna placera en vacker marockansk matta i mitt hem. Med mig i min handflata har jag ett antal tänkbara mått uppskrivna. I huvudet har jag också en diffus bild om hur de ska se ut. Färgstarka och mjuka på samma gång. Gärna med de karakteristiska diamanterna eller oregelbundna unika mönster. Men ingen håller riktigt måttet då varje mjuk färgkombination bryts av med en ful illgul eller orange kulör, eller så är det något fel på mönstret eller storleken. För lång eller kort, för smal eller bred. Ingen matta passerar vårt nålsöga. Vi börjar fundera över om vi kanske måste tänka i ett vidare perspektiv och kompromissa lite om vi ska få med oss några mattor hem till Sverige. Så vi lägger våra huvuden på sned och hummar och säger saker som ”tja, den kanske inte är så dum ändå”. Vi börjar ju bli desperata efter mattor. En hög av fem potentiella inköp lyckas vi då skrapa ihop. En är lite för stor, en annan lite för smal, och ingen riktigt exakt i de färger vi tänkt oss. Till slut hittar vi ändå en matta med den perfekta färgkombinationen och storleken, men det är något fel med den ändå. Vi konstaterar att en liknande skulle man kunna hitta på det stora varuhuset. För ny kanske? Den har inte den där rätta känslan, den där härliga patinan som solblekta och välanvända vintagemattor har. För perfekt helt enkelt. Vi ratar den med. Efter ett bra tag konstaterar vi att det är fel mattaffär för oss. Vi behöver hitta en matthandlare med bättre klass på utbudet, och då kanske mattorna får kosta lite mer. Att hålla på att gå igenom travar av fula mattor på marknaden är inte roligt. Slokörade går vi vidare. Samma scen som på det första stället spelas sedan upp i mattbutik efter mattbutik. Vi plöjer genom hög efter hög med mattor och vi börjar bli igenkända som de där damerna som aldrig är nöjda, och skojar om oss själva som helt omöjliga. Men så spänner min väninna blicken i mig och säger ”att när jag ser den så vet jag”. Sedan går vi bestämt in i nästa mattaffär. Efter att ha spenderat alldeles för mycket tid i dammiga mattaffärer får vi till sist nog. Vi ödslar inte mer tid för vi kommer inte att hitta det vi letar efter. Det är sista kvällen, det regnar och butikerna börjar slå igen. Besvikna och uppgivna bestämmer vi oss för att åka tillbaks till hotellet. När vi är på väg ut från matt-souken blir vi stoppade och någon frågar vad vi letar efter. Min väninnna säger irriterat att vi är på väg hem, men jag hejdar mig. Killen ser bra ut och till skillnad mot de andra matthandlarna har han ett riktigt snyggt snitt på kläderna. Han vill visa oss mattor som han säger att han har i sitt hus bara några minuter därifrån. Jag lyckas övertyga min väninna som motvilligt ger det hela en sista chans. I hällregnet och mörkret leder han oss in i smala vindlande mörka gränder där man bara skymtar enstaka diffusa gestalter. En port slås upp och från den smutsiga gränden träder vi in i en ljus palatsliknande riad i tre våningar med kupol i taket. I alla rum ligger mattor i prydliga högar längs väggarna. Vi beskriver vad vi letar efter, och han säger att han kan vår typ och förstår precis. Strax därefter rullar han ut den första mattan. Och plötsligt händer det. Där är den ju, mattan med diamanter i de rätta färgerna i just det exakta måttet. Letandet är över. Jag har hittat den rätta. Ulrika Randel Nyvaken mattköpare/bloggare med ett krönikeuppslag i huvudet en tidig morgon i Marrakech.
