Om att det inte längre finns några regler Ibland blir man lite trött som inredningsbloggare. Det händer ingenting. Alls. Det ser bara likadant ut överallt. Extra tydligt blir det i mäklarnas objekt. Där det tidigare var vitt är det numera kanske grått och blått, men i övrigt samma gamla rekvisita. Vi har sett det om och om igen. Det står stilla. Att skriva en krönika på temat inredning blir allt svårare vecka för vecka. De gamla inkörda stilarna den industriella, den grafiska och den personliga, som nu aldrig var speciellt personlig, är de som dominerat under en lång tid. Jag fick en fråga nyligen i en intervju om vilken trend jag tröttnat på. Direkt tänkte jag på kombinationen marmor, mässing och produkter från Svensk tenn. Snark. Hur kan det se likadant ut precis överallt. Vad är det för fel på oss svenskar? För att kunna hitta härlig inspiration läser jag därför numera helst utländska magasin. Det är där man hittar de sanna personliga hemmen. Drömmiga våningar i Paris, Barcelona och Rom. Vad är det som jag ser där då? Jo, inte bara fega gråskalor, utan kraftigare toner i grönt, senap, rosa och aqua. Härliga mönstrade mattor och vintage-fynd fynd från art deco perioden. I kombination med italienska mid century klassiker. För att använda ett slitet uttryck, personlig konst och inga uttjatade prints. Jag vet inte riktigt vad man kallar den här stilen, som jag här på bloggen slarvigt brukar kalla den kontinentala. Och jag blir jag lite full i skratt när jag läser ett inlägg hos min vän Daniella Witte som säger sig vara i en utvecklingsfas: ”Jag är just nu inne i vad jag ser som en utvecklingsfas, där jag måste ge mig mer tid för inre reflektion och öppenhet för det som inte finns där i vardagen ( - - - ) Jag stänger nu av kanaler för att öppna upp för nya….. Sanningen är att jag är mätt och tittar därför utanför vårt väldigt fina land och låter mig i stället inspireras av det som händer internationellt. Fascinationen från min sida är att följa min egen nyfikenhet, att omvandla det jag ser till något eget”. Daniella som för mig representerar det skandinaviska i allra högsta grad. Här händer det någonting; ett stilskifte är på gång. Jag kommer så väl ihåg när jag för länge sedan kom till Los Angeles första gången och slogs av den blandande arkitekturen. I Sverige hade jag ju bara sett likadana villaområden, men där kunde en ”Italian villa” ligga bredvid en spansk ”hacienda” som i sin tur låg bredvid ett hus i ”New England style” som låg mittemot en vit betongkub. Bläddrar man i en modetidning känns det inte heller så homogent som om man tittar i en inredningstidning. Flera olika stilar visas sida vid sida och mixas vilt dessutom. Det är inte längre en sorts jeans som gäller, utan man kan välja vilken stil man vill ha för dagen. Kan det vara så att vi äntligen har kommit dit när det gäller inredning också. Att vi öppnar upp mot världen och låter oss inspireras och som Daniella säger, gör det till något eget. Att vi slutar att inreda likadant. Att vi blir personliga på riktigt. Att inga regler längre gäller. Eller är det bara ännu en jävla trend? Ulrika Randel Hemma hos Amelia Widell, alltid ett steg före och vars inredning bär influenser från kontinenten liksom Mari Olsson Nylander som aldrig varit speciellt skandinavisk i sitt uttryck. Stylister med en fot nere på kontinenten sedan länge. För att inte tala om Petra Tungården som nog står med båda fötterna nere i Italien nu när hon inreder nya våningen. Foto: Amelia Widell
