Om olika typer av renoveringsobjekt Då var det söndagskväll igen. Jag häller upp en kopp te och svischar runt på Hemnet en sväng. Trist även denna vecka och det enda som får mig att vakna till är ett renoveringsobjekt i bedrövligt skick på fina Danderydsgatan. Jag förbereder ett inlägg till min blogg, men så hejdar jag mig. Vad är det för inredningsblogg jag driver egentligen. Inspiration? Att hålla på att visa bedagade lägenheter? Bilderna visar bland annat ett helt och hållet utrivet kök med ett halvruttet linoleumgolv som lossnat. Kanske bor det silverfiskar och pälsängrar där också. Jag kan inte låta bli att undra över i vilket skick köket egentligen var när säljaren tydligen anser att lägenheten kommer bättre till sin rätt helt utan kök. Eller har mäklarna äntligen slutat att underskatta köparna? För vi köper ju en dröm. Vi kan tänka själva och behöver ingen fånig styling som ska få oss att visualisera oss själva i just det hemmet. Istället vill vi alla hitta den där oslipade diamanten. Det är ju helt uppenbart, för enligt mina erfarenheter från Stockholms bostadsmarknad, säljs inte renoveringsobjekt billigare än andra lägenheter i standardskick. Det borde de ju rimligtvis göra då köparen utöver priset på bostaden får räkna med att skjuta till en rätt stor summa pengar för renoveringen. Nej, vi investerar hellre i ett renoveringsobjekt för att "sätta vår egen prägel på det", som det så klyschigt heter. Jag tillhör alltså definitivt de som hellre köper ett objekt "med förbättringsbehov" (kliché igen). Möjligheterna är det enda jag ser. Takrosetter, gamla kakelugnar, vackra fönster, plastmattor som ska rivas ut och golv som kan slipas. Ord som patina och originaldetaljer låter som ljuv musik i mina öron. Till och med ordet bedagad klingar fint för mig då det påminner om svunna tider; en skönhet som kan återerövras. Därför är det så himla tråkigt att jag inte kan se på mig själv på samma sätt. För just nu är jag helt klart ett renoveringsobjekt. Och i morgon är det Elle Decoration-galan. Dålig tajming skulle man kanske kunna säga. Så här i början på februari är man som allra fulast. Vi skandinaver lever ju upp på sommaren och blir bruna och fräscha, håret solblekt och vi själva fulla med liv. Sen blir det mörkt. Allt blir besvärligt. Håret blir råttfärgat, huden blek och kilona läggs på när det blir för jobbigt att gå ut i mörkret på kvällarna (läs eftermiddagarna). Vi förfaller. Fötterna blir nariga, läpparna får sprickor och håret statiskt och livlöst av kylan. Tänk om jag kunde känna samma pirr i magen när jag står naken framför spegeln i början av februari som när jag ser en fullkomligt förfallen gammal sekelskiftesvåning. Tänk om jag då kunde se möjligheterna istället för skavankerna. Tänk om jag kunde få samma energi av min egen spegelbild som av en risig lya. I morgon är det gala, och inför den ska jag tänka på mina trötta ögon som vackra takrosetter som med lite kosmetika nog ska kunna skimra igen. Jag ska raka mina bleka håriga ben med samma energi och förväntan som när man slipar ett gammalt plankgolv. Och jag ska vara stolt över min patina. Ulrika Randel Det gäller att fokusera på möjligheterna istället för begränsningarna. Foto: Husman Hagberg
