Om att vilja se utan filter Det har ju länge rasat en debatt mellan det stökiga hemmet och det perfekta. Jag har ju alltid varit mer på det perfekta laget, eftersom jag vill inspireras av inredningsbilder och inte är intresserad av att se andras stök. Det har jag nog med i mitt eget hem. Jag har noterat att jag faktiskt förändrats en del på den punkten under senare tid. Tidigare gillade jag bilder där allt var placerat i absolut precision stilmässigt, och fotografen fick mer än gärna dra mättnaden ur bilden. Ni vet sådär så alla bruna träslag blir kalla och svagt bruna, stället för orangea. Om inte ett objekt stod på exakt rätt ställe så kröp det i mig, och jag måste bara flytta det en halv centimeter. Därför blev jag lite ställd när jag träffade min vän stylisten Daniella Witte senast. Hon sa att hon tror läsarna av min blogg uppskattar att allt inte är så tillrättalagt. Jag blev alldeles iskall av hennes ord. Herregud, uppfattas mina bilder som nåt jävla stök!? Jag. Perfektionisten. Ibland sker emellertid saker omedvetet och successivt. För att sedan bli tydliga. När jag tänker efter går jag inte längre igång på den perfekta stylingen. Jag har blivit blasé. Vad det beror på är svårt att säga. Överkonsumtion av inredningsbilder kanske? Eller att jag själv förändrats av en livskris. Därmed inte sagt att jag gillar det organiserade stöket, som obäddade sängar där stylisten stått och skakat lakanen om och om igen i en halvtimme för att få till det perfekta skrynklet (prova, det är faktiskt riktigt svårt. Ju mer man försöker desto fulare blir det). Inte heller den så kallade personliga stilen som i själva verket är extremt tillrättalagd. Nej, självklart vill jag fortfarande befinna mig i, de i mitt tycke, estetiskt tilltalande miljöerna. Men som de är. Hänger ni med? Även om det skaver lite i mig om det är en skavank (på fel sätt) med på bilden, så går jag också igång på det. Det avvikande. Det äkta. Alltså stilfulla hem med vanligt stök. Det som gör att det inte blir så monotont och förutsägbart. Jag arbetar en hel del med fotografen Amelia Widell numera. Vi åker hem till folk och plåtar deras hem rakt upp och ner. Som de är. Det är ganska sällsynt nu för tiden då stylisten oftast rensar bort allt som hen inte tycker passar in, och ersätter det med egen medhavd inredning när man skapar inredningsreportage. Kanske är jag en mer avancerad konsument av inredningsreportage, det är jag medveten om, men när man börjar känna igen varje enskild stylists rekvisita känns det lite trist. Det förtar känslan. När Amelia och jag gör så kallade inspirationsjobb går det ibland lite för fort för mig, och jag tänker att jag hade gärna flyttat den där saken dit och den där hit. Men när jag ser slutresultatet inser jag att det är just att vi inte gjorde det som gör hela grejen. Och att Amelia inte använder massa filter, eller drar mättnaden ur bilden. Utan det känns rent och äkta. Jag älskar det. Jag lär mig så mycket av Amelia på andra plan också, för hon håller inte på att snackar om tidigare jobb vi gjort. Att det faktiskt hade varit bättre om vi gjort si eller så. När vi är klara med ett jobb, går vi raskt vidare till nästa och allt annat är historia. Det är inredning, inte hjärnforskning vi håller på med. Det är inte på liv och död. Det leder mig in på min inställning till livet just nu. Jag som alltid lidit av ”duktig-flicka-syndromet” känner att jag förändras där också. Ältandet har jag upphört med; ni vet ”varför sa jag så” eller ”varför gjorde jag så”. Orka. Jag har, hör och häpna, också blivit en riktig slarver inom vissa områden och kalkylerar iskallt med vad som händer om jag åker dit. Vad är det värsta som kan hända, tänker jag då. Att jag får en utskällning kanske. Ja, det har ju ingen dött av heller. Min terapeut är mycket nöjd med mig (ja, någon måste jag ju ändå få tillfredsställa). Jag reflekterar över om det är en tillfällighet att det visuella intrycket som attraherar mig återspeglas i min livssyn och vice versa. Eller om det har med utveckling, mognad och erfarenhet att göra. Och sen slår en tanke mig med skräckblandad förtjusning. Tänk om det inte är jag. Utan helt enkelt en jävla trend. Ulrika Randel
