Jag läste ett par riktigt tänkvärda inlägg i helgen. Först ut är reportaget om pr-chefen tillika profilen Daniel Redgert. Inte bara är texten av Michelle Meadows så härligt rapp och en ren njutning att läsa, utan Daniel, som är expert på området, tar upp något som jag länge reflekterat över i följande uttalande om pr-branschen svagheter: "Dessutom så måste folk sluta stirra sig blinda på siffror, till exempel antal följare på Instagram. Det handlar om vilka som följer och profilernas förhållande till dessa!" Äntligen någon som sätter ord på mina tankar. Läs hela reportaget här. Jag har alltid tänkt att det är ett mått på professionalitet att höja sig över obefogad kritik genom att ignorera eller svara vänligt. Kill them with kindness är ett motto som jag känner har hjälpt mig ofta. Men detta inlägg av Underbara Clara där hon diskuterar hur man som bloggare ska bemöta "kritik/förolämpningar/ifrågasättanden/försåtliga frågor", fick mig att fundera: "För jag tänker på bloggen mer som ett kafferep. Där bloggaren är värdinna och bjuder hem folk till sitt vardagsrum. Men att vissa gäster istället för att fika, prata och ha trevligt börjar anmärka på att bullarna är degiga i mitten, att fönsterna behöver putsas och att värdinnan hade en trevligare klädstil förra året. Och lite försåtligt frågar hur mycket socker värdinnan egentligen låter sina barn äta? Egentligen ganska oförargliga kommentarer – men ett oerhört ouppfostrat och otrevligt sätt att bete sig på när man är gäst hos någon". Clara avslutar sedan resonemanget med följande stycke: "Så. På förekommen anledning: jag planerar inte att bli så mycket trevligare än så här. Jag tycker att jag är alldeles tillräckligt tillmötesgående.. Men får du ett snäsigt svar av en bloggare någon gång så kan du fundera på hur du själv kommenterade. Och börja med att utkräva vänlighet, tålamod och gott humör av dig själv istället för att kräva det av andra". Apropå den dåliga stämningen som uppstod här hos mig igår, så hade jag ju valet att ignorera eller bemöta. I det här fallet valde jag att bita ifrån när jag upplevde mig offentligt ifrågasatt och det länkades till min blogg. Dubbla känslor, då en del av mig känner att man alltid bara drar ner sig själv när man går i försvarsposition. Men den här gången gick jag istället efter mottot "att som man frågar får man svar". Med de reflektionerna lämnar jag nu dessa tråkiga vibbar bakom mig, och återgår till det som är syftet med den här bloggen; att inspirera. Photo: 1. Andy Liffner 2. Clara Lidström
