Om att cirkeln är sluten Hemma hos mig har det länge stått en burk med en mörkt blå kulör som på grund av tidsbrist aldrig fått komma upp på väggen. När den stått där vecka efter vecka, har det blivit som det kan bli för oss inredningsbloggare. Man skriver om och ser så mycket bilder på ett föremål att man hinner ledsna på det innan det införskaffats. Många gånger känns också det lika bra. Nu säger jag inte att det var bra att jag inte målade blått, då det säkert hade blivit jättefint. Vad som hände var att vårt älskade ljus återvände efter vintern, och jag har frossat i det sedan dess. Dessutom köpte jag en ny taklampa som jag vill framhäva då den är så fin, och jag var rädd att den skulle försvinna mot den mörka bakgrunden. Jag kände helt enkelt att jag ville vistas i en ljus miljö. Men vem vet, kanske blir det mörkblått i mitt vardagsrum i höst. I samma veva som jag bestämde mig för att hoppa den blå färgen släppte en viss färgproducent som jag älskar sina nya kulörer. Otålig som jag är beställde jag sju liter färg utan att provmåla den. Ni vet det där duttandet på väggarna som man ska hålla på med i några veckor innan man bestämmer sig, hade jag bara inte tålamod med. Två dagar senare stod ett par burkar med en ny vit kulör och väntade utanför min dörr. Jag är ju inte direkt känd för att vara händig, däremot är mitt dåliga tålamod ökänt. Den här gången hade jag dock bestämt mig för att jag skulle klara detta helt på egen hand. Sagt och gjort. Tejpa kändes onödigt så jag freestajlade och målade direkt runt lister. Det blir ändå inte rakt när man bor i ett över hundra år gammalt hus. För att göra en lång historia kort (ja, ni vill inte höra om allt kladdande, de djupa reporna jag gjorde på parketten när jag inte orkade vänta på någon som kunde hjälpa mig att flytta arkivskåpet samt de många turer till målarbutiken jag gjorde för att köpa rätt pensel och roller) så var jag alltså i full färd med målandet. Det gick alldeles lysande. Målandet alltså. Men färgen. Vit? Den var ju snarare beige. Eller hemska tanke, den var ju kaffe latte. Numera ett skällsord. Vad höll jag på med? När jag tvingats erkänna för mig själv att jag körde kaffe latte på väggarna var det för sent att ångra sig. Varför hade jag inte köpt ett prov och duttat lite som man ska? När jag var klar med första väggen kände jag ändå att det blev ganska fint. Om jag inte associerade bakåt i tiden, och försökte glömma ordet kaffe latte alltså. När jag träffade en kompis nästa dag drog jag fram mobilen och sa glatt: – Jag har målat om hemma. Det blev jättebra. Kaffe latte. Ett äcklat frågande ansikte mötte mig. – Kaffe latte. Det hade jag i mitt studentrum. Jag höll fram bilden igen och tittade vädjande på min kompis och sa med glättig röst: – Men visst blev det bra!? – Jag vet inte. Jag har lite svårt för det där, fick jag till svar. Men jag lät mig inte nedslås. Kulören växte i mina ögon för varje dag, och när det gått en vecka var det dags att måla varv två. Och jag är så nöjd med slutresultatet. Det är möjligt att man sett det förut, för nåt decennium sedan, men det säger ju bara att jag är min stil trogen. Förresten heter färgen inte kaffe latte. Utan Shadow White. Ni hör ju, tjusigt som bara den. Ulrika Randel Färgen heter alltså Shadow White och kommer från Farrow & Balls senaste kollektion.
