Den här bilden hemma hos stylisten Hans Blomquist gjorde att jag fick upp ögonen för Sparmannia Africana, eller rumslinden som den också kallas. Jag tyckte att det var en av de vackraste växter jag sett, och att den dessutom var vanlig under sekelskiftet här i Sverige gjorde att jag så klart införskaffade mig ett eget exemplar. Och hur har det gått med det då? Jodå, i april för två år sedan kom jag hem med en rumslind. Liten och gullig var den då. Ett år senare, i april 2016, var den så här fluffig och hade en oregelbunden fin form. Här gillade jag den som bäst. Men sen gick det utför... Ja, den mådde inte alls bra i våras, och gav nästan upp i somras. Nu har den fått ny jord i min favoritkruka från Gränsfors, och börjat piggna till sig igen. Men allvarligt talat, den känns inte som Hans Blomquists exemplar direkt. Formen är inte så kul. Som en jättebuske bara. En annan grej som man ska vara medveten om, är att den dominerar hela sovrummet och tar upp ett helt hörn. Jag har fått ställa ett gammalt trädgårdsbord vid sängen, som nu får agera sängbord. Himla trevligt med ett riktigt stort sängbord måste jag säga. Ryms massor och det blir som ett litet kontor där vid sängen. Dock blir jag så less på rumslinden med jämna mellanrum, och det var nära att den rykte för några veckor sedan. Men nu har jag ju vårdat den i två år, så den får väl en chans till. Jag får väl fixa en snygg piedestal och hoppas att den blir lite spretigare såsom hemma hos grundarna till Artilleriet. Men oj, den kräver sin plats.
