Så kom det då äntligen, skåpet som jag spontanropade in för några veckor sedan. Eller äntligen. Jag har gruvat mig för leveransen, men väl på plats tycker jag att det funkar riktigt bra. Nu var det ju inte till det här rummet det var tänkt, utan till storasyrrans, men där vill vi hålla det lite mer modernt tydligen. Så här såg det förresten ut tidigare, i princip likadant men nu med mer förvaring. Jag kunde inte låta bli att piffa lite, vilket resulterade i att det inte alls slukar massor av leksaker. Men det kommer barnen att fixa själva. Jag öppnade en rulle fina tapetprover som hängde på dörren häromdagen. Det är Cole & Sons som släpper en ny kollektion nu i september, Icons, som är en hyllning till deras mest älskade tapetfavoriter som Woods, Hummingbirds, Palm Leaves och Flamingos, men som nu visas i nya glamorösa färgställningar inspirerade av 50-talets Miami. Inte mycket glamoröst 50-tal inne i Junis rum, men Feather Fan passade alldeles perfekt i lådorna. Som sagt blir jag trött på mig själv som fortsätter att dra på mig gamla möbler, har ju försökt att sluta med det. Men igen, så känns det bättre ur ett hållbarhetsperspektiv att ha ett gammalt skåp från 20-talet istället för något nyproducerat. Lite rörd blev jag också när jag såg att någon liten hade kladdat med färgkritor i lådorna, och det låg lite bokmärken kvar. Tydligen har skåpet tjänat i barnrum tidigare. Vore förresten fint med en ny tapet där inne också. Men jag är så nostalgisk att jag kan inte med att tapetsera över den gamla tror jag. Ska börja bearbeta mig själv. Vore ju kul med nytt ändå, och den gamla bär spår av just småbarn. Nästan att jag tycker skåpet är finare utan dörren. Framför allt blir det ju enklare för barnen att komma åt prylarna. Vad tycker ni?
