Annons
Annons


SUNDAY COLUMN


Om att deppa i en drömvåning

 

”I have died and gone to real estate heaven”.  Alla som kan sin Sex and the City känner igen repliken från scenen när Carrie och Mr Big tillsammans letar våning, och de stiger in i ett penthouse med utsikt över stan, som sedermera blir deras första gemensamma hem.

Annons

 

Det hände mig i måndags. Alltså, jag var inte ute på vift med en Mr Big och letade ett nytt hem, utan skulle reka en våning inför ett hemma hos-reportage. Det började redan när jag i snömodden på höga klackar trippande upp för en liten kullerstensbacke och tänkte för mig själv att det här är ju sjukt pittoreska kvarter. Här skulle man ju bo.

 

Adressen bådade gott, och givetvis visade det sig att jag var på väg mot det sista och allra vackraste huset på gatan. Kanske i Stockholm. Jag tryckte in koden och klev in ett magiskt trapphus. Gled in i hissen och drog igen den gamla gallergrinden bakom mig och tryckte på knappen för rätt våning och hissen rasslade iväg uppåt.

 

Dörren öppnades och jag välkomnades in på en rundtur. Via en spektakulär hall (den kan jag tyvärr inte avslöja mer om) klev jag in i vardagsrummet på sisådär sjuttio kvadratmeter med utsikt över Stockholm. Trots det enorma ljusinsläppet var våningen mörk då samtliga väggar var mörkgråa och alla fönster svartmålade. Längs ena sidan av rummet fanns en bokvägg i bruna gamla paneler och mitt på väggen stoltserade en öppenspis i träsmide. Importerad från Paris för sådär femtio år sedan eller något. Inga konstigheter alls.

 

Och så fortsatte det. Jag gick från rum till rum och kände mig lika exalterad som Carrie i filmen och gapade stort över våningens skönhet, och liksom Carrie ville jag också skrika; ”Hello I live here!”. Men det kunde jag ju inte göra, utan försökte verka lite cool, och prövade istället att ställa intelligenta frågor om byggår och sånt, medan pulsen rusade inom mig.

 

Våningen hade så klart bara haft en ägare sedan den byggdes; eller snarare en familj som inte släppt den ifrån sig sedan dess. Jag kunde inte låta bli att tänka; vilka dårar som ändå gjort det efter sådär hundra år någonting. Igen, som Carrie i scenen som undrade jag:

 

”How is this place even available?”

 

Förklaringen var att det hade varit ett dödsbo när det unga paret tog över våningen tidigare i år. Givetvis. För ingen normal människa skulle väl kunna skiljas från den drömvåningen. När Carrie ställde frågan fick hon däremot svaret:

 

”Nasty divorce”.

 

och replikerade direkt:

 

”If you live here what is there to fight about?”

 

Det är inte annat än att man skulle vilja hålla med. Om jag bodde i den där våningen skulle jag  konstant sväva på moln. Jag skulle springa runt och hjula av glädje i de spatiösa rummen. Nu vet vi ju dock alla att så fungerar inte verkligheten. Man blir ju inte lyckligare av materiella ting.

 

Men såhär; numera när var och varannan får panikattacker och knaprar antidepressiva piller, måste ni väl ändå hålla med om att det vore lite muntrare att göra det i en drömvåning. Det tror i alla fall jag.

 

Ulrika Randel

 

IMG_8307IMG_8322

 

En vy att bli lycklig av. Tyvärr kan jag inte visa mer än en glimt eftersom reportaget redan är sålt till ett magasin.

 

 

För er som inte har koll på Sex and the City…

 

LÄS OCKSÅ

DELA (0)
PINNA (0)

5 kommentarer | Translate


Annons




Annons


Laddar