Annons
Annons


SUNDAY COLUMN


Om ett litet DIY-projekt

Trots att jag älskar inredning är jag ingen pysslig typ. Jag är snarare en sån som går in ett rum och vet precis hur jag skulle vilja möblera det på allra bästa sätt efter två minuter och ser sedan ingen anledning att hålla på att ändra om. Då blir det ju bara på nästbästa sätt.

Annons

Men med jämna mellanrum slår kreativiteten till och jag tänker ”hur svårt kan det vara” att genomföra ett litet DIY-projekt. Att med enkla medel skapa en ny känsla i hemmet. Svårt tydligen.

Nyligen fick jag för mig att jag skulle piffa till en stol här hemma. Det verkade som ett överkomligt och realistiskt projekt och jag hade länge stört mig på stolen, som dock hade potential. Upprymd över mitt lilla tilltag tog jag även en förebild, eftersom jag fick den briljanta idén att jag skulle blogga om mitt verk.

Förra veckan knatade jag således in till färghandlaren, tog fram en färgkarta och pekade på en nyans. En kort stund senare lämnade jag butiken glad i hågen. Nästan genast började jag längta tills jag skulle få doppa penseln i en djupt mörkgrå färg. Jag hade svårt att sluta tänka på det under dagarna som följde.

Helgen kom och en lucka i programmet öppnades. Raskt samlade jag ihop penslarna, tog på mig ett par gamla jeans och travade ner i källaren. Jag såg väl inte direkt ut som snygga Hanna Wessman i sina höga klackar som får allt hon kreerar i Äntligen Hemma att verka busenkelt dessutom. Men jag kände mig som henne. Pigg, kreativ och händig.

Trots att jag ända sedan jag var i femtonårsåldern fyndat gamla möbler på loppis som min pappa med stor omsorg fixat i ordning enligt mina instruktioner, verkade allt han lärt mig som bortblåst. Grundarbetet som han mässat om, skrapa, slipa, grundmåla och stryka tunt lager.

Jag gav mig direkt på min högblanka och avskavda stol. Förvisso konstaterade jag att de avskavda partierna skulle komma att orsaka oregelbundenheter på ytan, men det kunde jag ju snabbt åtgärda med lite fint sandpapper. Men det hade jag visst inte. Ett väldigt grovt däremot, som slipade ner de små fläckarna till stora kratrar. Raskt vidare.

När jag öppnade färgburken uppstod nästa problem. Färgen såg ju inte alls ut som jag hade tänkt. Alldeles för ljus. Det kunde jag nog åtgärda med många lager färg. Enkelt. Problem nummer tre kom direkt därefter. Färgen bet ju inte på det högblanka underlaget, utan det blev geggigt och randigt. Sjukt tråkigt började det bli vid det här laget också.

Jag tittade ner i färgburken igen, och insåg att hur många lager jag än målade så skulle färgen inte bli mörkare än vad den var nere i burken. Det var då jag tappade sugen.

Jag fortsatte ändå att täcka hela stolen med ett lager färg. Inte bara hade jag tappat sugen, utan det var skittråkigt och jag lyckades såklart spilla färg i håret och förstöra mina nymålade naglar. Inte alls som Hanna som alltid är lika snygg när hon är färdig med sina bestyr på tv.

Resultatet blev förjävligt. Stolen såg hundra gånger bättre ut före mitt ingrepp.

Här bestämmer jag mig för att sätta punkt. För dagen. Jag beslutar mig för att tänka om. Istället för att vara besviken över att jag inte samma kväll har en ny stol i mitt kök får jag helt enkelt gå tillbaka till färgbutiken och fixa rätt kulör. Och betrakta det första lagret som grundfärg helt enkelt. Gör om gör rätt.

Inte bara ignorerade jag allt jag lärt mig av min pappa om det viktiga grundarbetet, utan man skulle ju kunna tycka att jag som inredningsbloggare efter allt detta färgdebatterande borde veta hur man väljer kulör dessutom. Man snor ju bara färgkoder av någon annan, sedan duttar man man fyra till fem prover någonstans och voilà så har man rätt nyans. Hur kunde jag missa det momentet?

Bara att ge sig ut på nätet i jakt efter den rätta mörkgrå alltså. Fortsättning följer.

Ulrika Randelstol

LÄS OCKSÅ

DELA (0)
PINNA (0)

4 kommentarer | Translate


Annons




Annons


Laddar